Sport & politik

Ja, vad ska man säga Det är knappast första gången sport & politik hamnar på samma agenda. Inte sista heller för den delen. Ända sedan OS i Mexico -68 och säkert innan dess har sporten gett tillfälle åt politiken att synas & höras. Förutom debaclet i Baltiska hallen så lämnade nu senast Roddick Dubai i protest mot att Peer från Israel inte fick komma till spel. Beefen med arberna blev för mycket. En trippel protest kan man säga i och med att Roddick är Amerikan..

Det är knappast så man skulle vilja ha det men tänk själv. Du har en agenda som brinner och fram kommer ett tillfälle där en väldig massa ögon riktas på en plats. Det tråkigaste i det här sammanhanget är ju det fumliga sätt och de taffliga förklaringar som de använder att skylla eländet på. Den politiska agendan har ju redan vunnit i och med uppståndelsen som blivit och vad den kommer att bli.

Det enda rätta torde vara att spela matchen med publik. Det borde gå, tycker man, att skydda från attentat. Men vad vet jag. Just idag förlorar sporten men i de flesta sådana här sammanhang förlorar de som vill utnyttja sporten för att synas och höras (OS i Kina). På det kan vi bjuda hur tråkigt det än är.

Konstigt är hur sponsorer och vissa utvalda fortfarande kan komma och se på matchen. Det måste alltså vara en gränsdragning över hur många som får se och vilka som får se. Kan man kontrollera vissa borde man kunna kontrollera alla. De 4 000 till exempel som går in i Baltiska hallen.

Veckans minus: lokalpolitikerna i Malmö.

Veckans plus: de svenska wild cards som får komma till spel.