1 år, 3 månader och 3 dagar. Så länge höll mitt psyke ihop och därmed även mina rack, på tisdagens morgon inför träningen infann sig den där bekanta känslan. Lite tung i huvudet, lite irriterad på allt och alla. Lite för styrd av alla de mindre viktiga sakerna i livet. Allt hade, vill jag inbilla mig, förhindrats om jag bara hade strängat båda mina rack med samma underbara Xcel-senor istället för att ha dom där svarta piss-snörena på den ena. När Xcelsnörena gav upp och jag fick ta upp den andra var det inte långt till att frustrationen tog överhanden och tvingade mig att smacka den i hallens fina gröna golv. Måste lära att kasta i nätet eller plastskynket när solen går ner.
Dags att ringa en gammal bekant.
Obs: racketen på bilden har inget med mitt k-blade att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar