Tennis som religiös upplevelse

Hade nöjet att igår ta del av det fantastiska reportage som David Foster Wallace skrev 2006 och jag måste erkänna att jag blev djupt rörd. Han beskriver tennisens essens och det oerhört vackra det innebär att bevittna, live, de mest gudabenådade atleterna i världen. Artikeln har ett fokus på Federer, vilket inte jag personligen har något emot och hans sätt att gå mot strömmen vad gäller spelartyp i en era som defineras av att slå hårt med spin från baslinjen. Kanske gå mot strömmen är fel uttryck men han tillför så mycket mer än så, för vi vet att Roger kan mäta sig med dom bästa från baslinjen. Men han har mer trick i sin låda, slice, serve/volley, allt är möjligt. Artikeln är härligt spretig där den går från detaljerade tekniska redogörelser och sjukt detaljerade återgivningar av bolldueller till rent metafysiska reflektioner.

Det stora jag tar med mig är dock det eviga refererandet till "känsla" i artikeln, känsla i att se atleter på toppnivå live, känslan att förstå att man ser något fantastiskt som nästan går emot fysikens lagar, den fantastiska känslan att lyckas med att spela bollen dit man vill i en tight slagväxling när man vet att det handlar om så små felmarginaler inte bara på en parameter utan en uppsjö. Känslan i kroppen när man från bara några meters avstånd känner i kroppen hur en av dessa spelare träffar bollen, känslan av det skrämmande ljudet när bollen piskas mot andra sidan. Tidvis så var jag djupt fängslad av artikelns retorik och stundtals tyckte jag det gick mot tennisnörderi, kan redan höra en kompis utbrott över att det handlar just om Roger, det gör inget.

Artikeln har ett avsnitt där Jonas Björkman figurerar, Jonas blev ju totalt krossad av Roger i semifinalen 2006 i Wimbledon. Björkman anser sig priviligierad att fått vara del av en av de mest perfekta tennismatcherna som skådats i Wimbledon. All spelare har förmågan att "transa" som det ofta kallas, detta är perioder där allt går en väg. Man "ser" motståndarens serve på ett overkligt sätt, den känns aldrig för hård eller omöjlig, man missar inga slag och träffen är alltid perfekt och man hittar vinklar och utvägar utan större ansträngning. Tyvärr är dessa perioder inte så långa för oss dödliga, kan vara ett set, en match, någon vecka eller i sällsynta fall längre. Jag tror att Nadal hade några sådana månader förra året, han är nu nere på marken igen, Del Potro spelade sjukt bra i US Open. Roger hade sin supertransning inte i några månader, utan i några år... En liten dipp va det enda som krävdes för att Nadal skulle bli världsetta, små marginaler på toppen.

Riktigt stora spelare kan hålla det här tillståndet längre än någon annan, det är liksom bara en del av den spelaren på något sätt. Storhet definierad.

Federer har ett sett att spela tennis som är speciellt, stort, utanför vad som är normalt, en dominans byggd nästan på omänskliga prestationer på tennisbanan. Har bestämt att inte göra samma misstag som jag gjorde med min absolut största idol, Wayne Gretzky. Kom mig aldrig för att åka över och se honom, jag gör det näsa år, nästa år, blev aldrig av. Gretzky hade också något oerhört speciellt som spelare, han verkade kunna göra saker som ingen annan hann, såg passningar i vinklar som ingen kunde tänka sig, väldigt likt Federer som hittar omöjliga vinklar. Gretzky verkade också ligga ett par moment före sina motståndare, den typen av känsla och insikt tror jag Federer också har när han har sin bra dagar.

David Foster Wallace spelade själv tennis, övertygad om att det är omöjligt att skriva en sån insiktsfull artikel om tennis utan att själv spela. Förstå. Förstå den där känslan även om man bara kan ana den, men samtidigt inse storheten i vad proffsen faktiskt gör. Wallace led av djupa depressioner, tennisen hjälpte honom att lindra depressionerna. Wallace tog tyvärr livet av sig 2008 efter att de anti-depressive medicinerna tappat sin verkan på honom.

Dags att runda av. Jag skall se Federer under 2010, jag vill också se de andra i världseliten, men framför allt vill jag se Federer. Känns som jag borde investera i on channel slam, Franska följt av Wimbledon. Precis som Wallace beskriver så är det mycket som görs sig bra på TV men så mycket mer som TV inte kan fånga.

Om ni inte läst artikeln så måste jag starkt rekommendera den, den skrevs 2006 när Roger var i mitten av sin mest dominanta period.

Printa ut den och läs;

http://www.nytimes.com/2006/08/20/sports/playmagazine/20federer.html?pagewanted=all